Regionerna höjer avgiften för uteblivna besök, men ingen äger vägen in till mottagningen

Tisdag, 09.42, vid huvudentrén

Taxin stannar vid huvudentrén till ett länssjukhus en tisdag i november. Chauffören gör precis det regelverket kräver: han hjälper kvinnan med rollatorn ur bilen, lägger handväskan i korgen och följer henne in genom svängdörren. Kallelsen ligger i väskan. Ögonmottagningen finns i ett annat hus, på plan fyra, två korridorer och en hiss bort.

Sedan är hon ensam.

Klockan 10.20 registreras hon som utebliven. Tre veckor senare kommer fakturan.

Scenen är typisk, inte unik. Systemet bakom den är i grunden genomtänkt. Lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor låter varje region bestämma sina egna villkor, och regionerna har byggt upp beställningscentraler, högkostnadsskydd och samordnade resor. Under 2025 gjordes nästan 6,5 miljoner sjukresor, och 95 procent av resenärerna kom fram i tid. Bilen fungerar alltså. Problemet ligger någon annanstans.

Avgiften har blivit svaret

Under de senaste åren har regionerna främst valt ett verktyg. Samtliga 21 regioner tar ut en avgift när patienten uteblir eller avbokar för sent, och 15 av dem tar mer betalt för det uteblivna besöket än för själva besöket. Kronoberg höjde avgiften till dubbla patientavgiften, 400 kronor, efter att regionen hade debiterat 21 000 uteblivna besök på ett år. Det motsvarar ungefär 58 om dagen. Västerbotten höjde från 350 till 550 kronor efter att närmare 28 000 öppenvårdsbesök hade debiterats som uteblivna eller sent avbokade under 2023.

Logiken går att förstå. En tom tid i en kö som redan är för lång är ett slöseri som syns. Region Stockholm uppskattade 2020 att ett uteblivet besök i snitt kostar över tusen kronor.

Inget av besluten bygger dock på kunskap om varför patienten inte kom. Avgiften behandlar glömska, slarv och skröplighet som samma sak. Ett undantag är talande: Region Värmland undantar sedan 2025 patienter med minnesrelaterad funktionsnedsättning. Regionen erkänner alltså att orsaken spelar roll, men bara för en enda orsak.

Samtidigt görs 58 procent av de anordnade sjukresorna av personer som har färdtjänsttillstånd. Regionen betalar resan, kommunen har bedömt resenärens förmåga och mottagningen har bokat tiden. Tre aktörer delar alltså på en och samma passagerare. Antalet sjukresor sjönk från 7,5 miljoner 2024 till knappt 6,5 miljoner året därpå. Statistiken säger inte om det beror på friskare patienter eller på att fler avstår från vård.

Frågan som en regiondirektör borde ställa är därför inte hur hög avgiften ska vara, utan vem som egentligen äger vägen från patientens ytterdörr till mottagningsdisken, och vad det kostar att låta den vara oägd.

Fem sträckor och en lucka

Vår tes är att avgiftshöjningarna bötfäller ett problem som regionerna själva har lämnat utan ägare. För att se det behöver man dela upp patientens väg i fem sträckor och fråga vem som ansvarar för varje sträcka.

1. Kallelsen. Mottagningen ansvarar. Kallelsen anger tid och plats, men sällan vägen dit eller om patienten får ha med sig någon.

2. Beställningen. Sjukresecentralen eller färdtjänsten ansvarar. I Östergötland är det vårdpersonalen som kan bevilja utökad service.

3. Från dörren till huvudentrén. Chauffören ansvarar. Östergötland definierar extra hjälp som hjälp "från din bostadsdörr till vårdenhetens huvudentré eller motsvarande". Gränsen står alltså uttryckligen i regelverket.

4. Från huvudentrén till disken. Här ansvarar ingen. På Norrlands universitetssjukhus finns entrévärdar som hjälper patienter vidare in i sjukhuset, men bara dagtid på vardagar. Det är ett bra exempel, och just därför avslöjande: det är en lokal lösning, inte en rättighet.

5. Hemresan. Patienten är tillbaka på sträcka två, kanske med vidgade pupiller och sämre syn än på morgonen.

Luckan sitter på sträcka fyra. Där sker misslyckandet, och där syns det minst. I statistiken blir det ett uteblivet besök, utan någon uppgift om var det gick fel.

Kan patienten då ta med en ledsagare? Ja, men villkoren säger en hel del. I Östergötland får ledsagaren inte själv ha rätt till färdtjänst, och den som har ledsagare kan inte samtidigt beställa extra hjälp. För ett par där båda är över åttio betyder det ett tomt säte och en arm som ingen får ge.

Vad det kostar att inte fråga

Ett räkneexempel med offentliga siffror visar storleksordningen. Anta att Kronoberg fick in 400 kronor för vart och ett av sina 21 000 debiterade uteblivanden. Då blir intäkten högst 8,4 miljoner kronor (21 000 × 400). Om varje uteblivet besök kostar omkring 1 000 kronor, vilket var Stockholms uppskattning 2020, motsvarar samma volym minst 21 miljoner kronor i förlorad kapacitet (21 000 × 1 000). Avgiften täcker då i bästa fall omkring 40 procent. Det förutsätter att Stockholms snittkostnad gäller även i Kronoberg och att varje faktura betalas. Resten betalas med längre köer.

Det starkaste motargumentet är att transporten bara står för en liten del av problemet. En registerstudie från Region Syddanmark visade att 2,0 procent av besöken uteblev och att unga, män och ensamboende uteblev oftare än andra. Vårdanalys kom 2021 fram till att patienter på landsbygden inte upplever de längre avstånden som ett hinder för att komma i kontakt med vården. Avgiften träffar alltså oftast rätt.

Det stämmer, och det är just poängen. Om de flesta uteblir för att de glömmer ska de få påminnelser. En gynekologmottagning i Kungälv rapporterade 2019 att den hade minskat sina uteblivna besök med 35 procent med sms-påminnelser och egen bokning. Den danska studien pekar dock också ut ensamboende som en riskgrupp, och de ensamboende är ofta de som saknar någon som kan följa med in. En enhetlig avgift gör den gruppen osynlig. Utan att fråga går det inte att skilja de två grupperna åt.

Vad det betyder för varje aktör

Region- och sjukhusledning: Se andelen uteblivna besök som ett mått på hur tillgänglig vården är fysiskt, inte bara som ett mått på patienternas disciplin. Kräv att varje uteblivande får en orsakskod innan nästa avgiftshöjning beslutas.

Primärvårdschef: Vårdcentralen känner patienten bäst. Remissen bör ange om patienten klarar sträcka fyra på egen hand.

Hälso- och sjukvårdsnämnden som betalare: Sjukresebudgeten och vårdbudgeten tillhör samma region, så kalkylen bör göras gemensamt. Värmlands undantag visar att det går att differentiera avgiften efter orsak.

Kommunen: Färdtjänstbedömningen finns redan. Den information den innehåller borde nå fram till mottagningen.

Socialstyrelsen och SKR: Utan en gemensam definition och registrering av orsaker går regionerna inte att jämföra med varandra, och då går det inte heller att avgöra vilken avgift som fungerar.

Två saker att börja med den här månaden

Ställ en fråga vid bokningen: tar sig patienten själv hela vägen in, eller behöver någon möta upp? Spara svaret där sjukresebeställningen kan se det. Ring sedan ett urval av förra kvartalets uteblivna patienter på en mottagning och notera på vilken av de fem sträckorna det gick fel.

Nästa tisdag stannar samma taxi vid samma svängdörr, 09.42. Den här gången står någon innanför och väntar, eftersom frågan ställdes redan när tiden bokades, och hen vet att kvinnan med rollatorn ska till plan fyra. Sjuksköterskan på ögonmottagningen slipper ägna eftermiddagen åt ombokningar, och patienten får sin undersökning och sitt besked samma dag i stället för en ny kallelse om åtta veckor. Ingen faktura kommer. Hur man bygger det här mellan två huvudmän, utan att belasta en redan ansträngd budget med ännu en tjänst, är den del som den här texten inte berättar. På CW1 arbetar vi med just den frågan varje dag.