Astma uppföljning: varannan patient kallas aldrig, trots mottagningar på 85 % av vårdcentralerna. Därför är listan, inte kapaciteten, problemet.
Det är tisdag, kvart över åtta, på en vårdcentral i Mellansverige. I inkorgen från 1177 ligger elva förnyelser av läkemedel, och en av dem gäller en blå inhalator till en man i fyrtioårsåldern som har förnyat samma recept tre gånger sedan i våras, medan det senaste astmabesöket i journalen är äldre än pandemin. Förnyelsen tar en knapp minut. Ingen frågar hur han sover.
Scenen är vardaglig, och därför viktig. I Sverige lever ungefär 800 000 personer med astma. För de flesta är vårdcentralen den enda vårdkontakten. Strukturen finns också: enligt Socialstyrelsens nationella utvärdering från april 2026 har 85 procent av vårdcentralerna en astma- och KOL-mottagning med nödvändig utrustning, och 89 procent av dem har minst en astma- och KOL-sjuksköterska. Färre dör och färre läggs in. Det är ingen dålig utgångspunkt.
Mottagningen finns, patienten kommer inte
Ändå visar IHE:s rapport 2026:3, en enkät till 1 365 vuxna med astma, att bara 30 procent har god kontroll över sin sjukdom. Nästan hälften säger att de inte kallas till regelbunden uppföljning. Socialstyrelsen kommer fram till samma sak med andra data. Regelbunden bedömning av symtom, spirometri, patientutbildning och stöd för att sluta röka sker inte i den omfattning som riktlinjerna anger.
Vården mäter redan rätt sak, men i fel ände. I Primärvårdskvalitet finns indikatorn As01, som anger hur stor andel av patienterna med underhållsbehandling som har dokumenterade uppföljningsparametrar. Den visar om uppföljningen blev av. Ingen indikator visar om någon blev kallad.
Var kedjan brister och vem som betalar
Problemet uppstår inte på akuten. Det börjar vid receptförnyelsen. Doktorn beskriver hur gamla recept förnyas utan att behandlingen ses över och hur patienter efterhand vänjer sig vid sina symtom. Patienten blir aldrig ett ärende, så det första tecknet syns ofta någon annanstans. På apoteket hämtas den blå inhalatorn ut allt oftare. På akuten kommer patienten in en natt i november. Varken apoteket eller akuten har i dag någon självklar väg tillbaka till den vårdcentral som har ansvaret.
Notan är konkret. Enligt rapporten kostar en person med mycket dåligt kontrollerad astma samhället omkring 107 000 kronor per år och en person med välkontrollerad astma omkring 17 000. Skillnaden är alltså 107 000 − 17 000 = 90 000 kronor per person och år. Samtidigt är 74 procent av kostnaderna indirekta, främst sjukfrånvaro och nedsatt arbetsförmåga. Det mesta hamnar därför hos arbetsgivaren, i sjukförsäkringen och hos patienten själv, och bara en mindre del hos regionen som skulle betala för kallelsen. Regionen bär kostnaden för att kalla, medan vinsten hamnar hos andra.
Frågan
Vem ska äga listan över de astmapatienter som aldrig hör av sig, och vad krävs för att listan blir kallelser och inte bara en indikator?
Kallelsetrappan: fem steg från reaktiv till ägd uppföljning
Mitt svar är att ansvaret ska ligga hos en namngiven person på varje vårdcentral och att ersättningen ska följa de patienter som kallas, inte bara de som söker. För att se var en vårdcentral står i dag använder jag en enkel mognadsmodell, Kallelsetrappan:
| Steg | Namn | Kännetecken |
|---|---|---|
| 0 | Reaktiv | Patienten hörs bara av när hen söker själv |
| 1 | Receptstyrd | Kontakten sker genom förnyelser, utan bedömning |
| 2 | Listbaserad | Det finns ett register, men ingen ansvarar för att arbeta igenom det |
| 3 | Signalstyrd | Kallelser prioriteras efter tecken på försämring |
| 4 | Ägd | En namngiven person ansvarar och får signaler från apotek och akut |
Svensk primärvård har i stort sett tagit sig till steg 2: mottagningar, sjuksköterskor och ett register. De nationella siffrorna tyder på att arbetet stannar där.
Andra länder visar vad steg 3 och 4 kräver. I Tyskland var 1 220 202 personer inskrivna i DMP Asthma bronchiale den 30 september 2026. Programmet uppdaterades 2023 med stegvisa behandlingsplaner och mer utbildning i egenvård. En inskrivning garanterar ingen kontroll. Men den gör att det finns en lista som någon får betalt för att hålla aktuell. I Portugal handlar problemet om ett tidigare led. Studien EPI-ASTHMA uppskattar att 7,1 procent av de vuxna, ungefär 700 000 personer, har astma, och den portugisiska lungläkarföreningen efterlyser bättre diagnostik och uppföljning. Där behöver patienterna först hittas. Sverige har redan hittat sina patienter. De finns i journalen och på receptlistan, och ändå blir de inte kallade.
Det starkaste motargumentet
Det starkaste motargumentet är att det inte finns någon att kalla med. Vårdanalys beskriver en vård med pressade budgetar och brist på personal med rätt kompetens. Den som har en fullbokad astmasköterska hör en krav på fler kallelser som ytterligare en uppgift. Dessutom bygger IHE:s siffror på en webbenkät, där svaren kan påverkas av vilka som valde att delta.
Båda invändningarna har fog. Ingen av dem ändrar slutsatsen. Socialstyrelsens registerdata pekar åt samma håll som enkäten. Och en kallelse betyder inte fler besök för alla. Den betyder att man väljer vilka som ska komma. I dag avgör den som söker och vad som ligger i inkorgen. Att styra efter en lista är inte dyrare än att styra efter en inkorg, men någon måste fatta beslutet.
Vad det betyder för var och en
Regionen som betalare bör ersätta vårdcentralen för kallade och genomförda uppföljningar av patienter med underhållsbehandling, inte bara för besök. Den som får betalt för att kalla gör det.
Chefen för en vårdcentral bör utse en ansvarig för listan. Det behöver inte vara en extra tjänst, men det måste vara ett namn och inte en funktion.
Sjukhusledningen bör se varje astmabesök på akuten som en signal som ska tillbaka till primärvården, inte som ett avslutat ärende.
Socialstyrelsen och IVO bör mäta andelen kallade patienter, inte bara att mottagningar finns och att parametrar har dokumenterats.
De första stegen
Det första steget är att ta fram listan: alla listade patienter med underhållsbehandling för astma som inte har haft ett astmabesök under ett tidsfönster som vårdcentralen själv bestämmer. Det andra är att sortera den efter en signal som redan finns i journalen, till exempel täta förnyelser av akutinhalatorn. Det tredje är att skriva ett namn högst upp. Att avgöra vilka signaler som räknas, hur listan ska hållas aktuell och hur apotek och akut kopplas in är ett större arbete. Där misslyckas de flesta försök.
Det är tisdag igen, kvart över åtta, och samma förnyelse ligger i inkorgen. Men nu finns mannen på en lista med ett namn bredvid, sjuksköterskan ringde honom för två veckor sedan, och hon börjar dagen med en lista hon själv har prioriterat i stället för en inkorg någon annan har fyllt. Den här gången har någon frågat hur han sover. Hur man kommer dit utan att lägga ännu en timme på någons arbetsdag är den del som den här texten inte berättar. På CW1 är det det vi arbetar med varje dag.
