Astmauppföljning på vårdcentralen: mottagningarna finns, men nästan hälften kallas inte. Varför kallelsen saknar ägare och vad Sverige kan lära av PT och DE.
Det är tisdag, kvart över åtta, på en vårdcentral någonstans i Mellansverige. Astmasjuksköterskan har kalibrerat spirometern, lagt fram placeboinhalatorn på bordet och konstaterat att eftermiddagen har två tider som ingen har bokat. Fyra kvarter bort står samtidigt en man vid apoteksdisken och hämtar ut ännu en blå inhalator, på ett recept som förnyades utan att någon träffade honom. I år kommer de två inte att mötas.
Strukturen finns, patienterna kommer inte
Bristen ligger inte där man först letar. Socialstyrelsens nationella utvärdering av vården vid astma och KOL kom i april 2026 och visar att de allra flesta vårdcentraler har en astma- och KOL-mottagning och minst en astma- och KOL-sjuksköterska. Enligt myndighetens pressmeddelande har dödligheten sjunkit över tid, och färre behöver läggas in på sjukhus. Mottagningarna är byggda och bemannade.
Men det räcker inte.
Nästan hälften blir inte kallade
Hösten 2025 svarade 1 365 vuxna med astma på en enkät från IHE. Bara 30 procent hade väl kontrollerad astma. Nästan hälften uppgav att de inte hade kallats till regelbunden uppföljning. Doktorns genomgång av rapporten pekar ut möjliga förklaringar: gamla recept kan förnyas utan att behandlingen utvärderas ordentligt, och patienter kan vänja sig vid symtom som borde ha varit en varningssignal. Socialstyrelsen kommer fram till samma sak från andra hållet. För få patienter får regelbundna bedömningar, spirometri och patientutbildning, och de äldsta patienterna får inte alltid den kontinuitet de behöver.
Rapporten har en svaghet som ska nämnas. Den är finansierad av AstraZeneca och bygger på självrapporterade svar. Ändå pekar den åt samma håll som myndighetens egen utvärdering, och det gör den svår att avfärda.
Riktlinjerna förutsätter regelbunden uppföljning. Kallelsen förutsätter att någon kommer ihåg.
Följ problemet genom kedjan, så ser du varför ingen tar tag i det. Det börjar på vårdcentralen, där diagnosen sätts och receptet sedan förnyas av gammal vana. Den som märker det först är apoteket, som lämnar ut den ena inhalatorn efter den andra, men apoteket kan inte kalla någon. Notan hamnar på akuten när astman blossar upp. Allra störst blir den hos arbetsgivaren och socialförsäkringen. Enligt IHE, som Doktorn refererar, kostar en person med mycket dåligt kontrollerad astma samhället cirka 107 000 kronor om året, mot cirka 17 000 kronor vid god kontroll. Skillnaden är alltså 107 000 − 17 000 = 90 000 kronor per person och år. Bara ungefär en fjärdedel av kostnaderna är direkta vårdkostnader, och resten är framför allt produktionsbortfall.
Här ligger den egentliga förklaringen. Regionen betalar för sjuksköterskans tid att kalla. Den största vinsten hamnar någon annanstans. Därför har kallelsen ingen ägare.
Frågan som en vårdcentralschef, en regiondirektör eller en tjänsteman på Socialstyrelsen då borde ställa är denna: om mottagningarna, sjuksköterskorna och riktlinjerna redan finns, vem ska då äga kallelsen som gör att patienten faktiskt kommer dit?
Hitta, kalla, hålla kvar: tre länder, tre ställen där patienten tappas
Uppföljning av kronisk sjukdom kan delas upp i tre led. Först måste vården hitta patienten, det vill säga veta att personen har astma. Sedan ska vården kalla patienten i tid och med ett tydligt ansvar. Till sist gäller det att hålla kvar patienten och fånga upp den som uteblir. Jämför man Portugal, Tyskland och Sverige brister varje land i ett eget led.
Portugal tappar patienten när den ska hittas. Enligt studien Epi-Asthma, som presenterades 2024, lever mer än 570 000 portugisiska vuxna med astma. Ungefär var tredje av dem saknar diagnosen i journalen i primärvården. Av dem som saknade diagnos hade 70 procent inte fått någon behandling under det senaste året. Den som inte finns i journalen kan inte heller kallas.
Tyskland tappar patienten när den ska skrivas in. Där har betalaren byggt in kallelsen i avtalet. Disease Management-programmet för astma ställer krav på bland annat patientutbildning och strukturerad uppföljning. Men programmet når bara de som skrivs in. Bland AOK-försäkrade i Westfalen-Lippe deltog ungefär 21 procent av astmatikerna enligt en genomgång från 2020, och andelen varierade mellan 17,5 och 34,7 procent beroende på kreis. För dem som är inskrivna fungerar kallelsen. De flesta står utanför.
Sverige tappar patienten när den ska kallas. Diagnosen finns oftast, mottagningen finns nästan alltid. Steget mellan dem saknas.
Därför är tesen denna: Sverige behöver varken fler astmamottagningar eller en kopia av det tyska programmet. Det som behövs är att kallelsen blir ett eget uppdrag, med en namngiven ägare och en egen siffra att följa.
Det starkaste motargumentet
Det starkaste motargumentet är personalbristen. Astmasjuksköterskan delar sin tid med KOL, diabetes och influensavaccinationen, och en kallelse som ger fler besök riskerar att knäcka en tidbok som redan är full. Invändningen är rimlig, men den blandar ihop kallelsen med besöket. Den som har god kontroll behöver kanske bara en kort avstämning. Den som hämtar ut sin tredje inhalator på en vår behöver däremot komma in. Utan en lista går tiden i stället till den som ringer, och det är inte alltid den som är sjukast. De två obokade tiderna på tisdagen visar att kapaciteten inte är det enda problemet.
Vad det betyder för var och en
Sjukhusledningen bör se varje akutbesök för en astmaskov som en signal som ska skickas tillbaka till patientens vårdcentral, inte som ett avslutat ärende.
Primärvårdens ledning behöver erkänna att en bemannad mottagning är ett löfte och inte ett resultat.
Regionen som betalare bör ersätta vårdcentralerna för andelen kallade astmapatienter bland de listade, inte för antalet besök. Annars betalar regionen fortsatt för att mottagningen finns, inte för att den används.
Socialstyrelsen kan redan konstatera att de allra flesta vårdcentraler har en mottagning, så strukturen är i stort sett på plats. Nästa utvärdering bör i stället mäta hur stor andel av patienterna som faktiskt har kallats.
De första stegen
Tre saker kan en vårdcentral börja med redan den här månaden. Först tar man fram listan över alla listade patienter som har en astmadiagnos eller har hämtat ut astmaläkemedel under det senaste året. Därefter ger man kallelsen en ägare, en person med namn och inte en funktion. Till sist mäter man varje månad en enda siffra: hur stor andel av listan som har fått en kallelse.
Tisdag igen
En tisdag ett halvår senare är det åter kvart över åtta på samma vårdcentral. Tidboken är full, och astmasjuksköterskan börjar dagen med en lista i stället för telefonkön, så hon vet redan vilka tre patienter hon ska ringa före lunch. Mannen från apoteket fick en kallelse innan han behövde hämta ut nästa inhalator. Nu vet han varför den gamla inte räckte, och han har en plan för vad han ska göra när det blir värre. Hur man håller listan levande, vem man ska kalla först och hur allt detta ska rymmas i en tidbok som redan är full är den del som den här texten inte berättar. Det är den sortens arbetsflöde som CW1 arbetar med att förbättra.
Den här gången möts de.
